Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 31 oktober 2013

Förra veckans brev

Har inte lagt ut förra veckans brev så jag gör det innan det är dags för denna veckans:

Välkommen till vår verklighet. Till oss som lever i konsekvenserna av de lagar som stiftats och bristerna i dem. Det dags för ännu en berättelse. Den pågår också just nu.
Det är ett familjehem som har gott renommé och är utredda och godkända och har jobbat under flera år. De hade en placering tills för två år sedan. En liten flicka som kom då hon var 2 år och bodde hos dem under 3 ½ år. Man diskuterade vårdnadsöverflyttning utifrån treårs regeln men nu kommer en ny handläggare in i bilden och familjehemmet känner att allt plötsligt vänds emot dem.
Fem dagar innan julafton kommer handläggaren hem på möte. Flickan är på dagis. De få nu order utan förvarning att packa flickans saker för hon skall omplaceras till mormor där även mamman bor.
Under det sista året hade mamman träffat flickan totalt 5 gånger. Hon hade rätt att träffa henne varannan vecka men dök sällan upp. Året innan hade varit totalt 10 umgängena på 6 timmar.
Ett par veckor senare flyttar flickan tillsammans med mamma och en bror till ett utredningshem för att utredas om hem flytten överhuvudet taget är möjlig. För att se om mamman alls klarar upp situationen. För att jobba med anknytningen eftersom det inte fanns någon.
De vet inte hur det gått.
I pappren står det att det är familjehemmet som sagt upp uppdraget.
Det tog ett bra tag innan familjen kände att de alls orkade tänka på att ta nya uppdrag men då de kände att de var duktiga och inte ville döma andra förvaltningar för fel som begåtts bestämmer de sig ändå för att våga igen.
De tar nya tag i april i år nu börjar de med en jourhems placering. En pojke på 3 veckor. Han har nu bott 7 månader. Mamman vill att han skall bo kvar likaså pappan som har ensam vårdnad. Båda vill att pojken skall vara kvar då det fungerar så väl. Det är en SOL placering alltså en frivillig insats.De begär att få omvandlas till familjehem för honom för att han skall slippa flytta igen. Han är just nu i den känsliga åldern då han har svårt att lämna dem och svårt att acceptera nya individer. Den tid då den tidiga anknytningen läggs och anknytningspersonerna är som allra viktigast.
Då 5 månader hade gått visste de fortfarande inte om han skulle få stanna. De har inte fått ersättning för att köpa något alls till honom, vare sig säng, bilstol, leksaker, eller andra saker som behövs för den dagliga skötseln. De har själva köpt och betalat vrenda sak samt klädesplagg. Organisationen kan inte ge besked om han får stanna då förvaltningen vägrar ge besked. De får heller inte besked o vårdplan eller genomförande plan, de verkar inte finnas trots lagen som säger att det skall vara grunden för varje placering. De får nu veta att kommunen håller på att utreda ett nytt familjehem eftersom mamman sagt de första veckorna att han borde placeras närmare sin halvbror. (Men hon har ju ändrat sig, sedan är pappan ensam vårdnadshavare om pojken.)
Jourhemmet får nu en förfrågan om ett annan uppdrag, en pojke på 2 månader för uppväxtplacering. De tackar först ja då de inte får några besked runt den första pojken, organisationen försöker verkligen pressa fram ett besked men får inget. Men redan 4 dagar senare känner de att de inte kan bara byta ut pojken och ge upp den de redan har mot ett annat barn utan är villiga att ta upp kampen för att behålla honom. De säger nej till ett fast uppdrag för flera år framåt.
Organisationen får veta att förvaltningen inte vill tala med jourhemmet men pojken skall omplaceras till ett familjehem. Det är inga tvivel om att de skulle kunna jobba som familjehem eftersom de redan gjort det under flera år och flera andra kommuner står och knackar och vill att de skall ta placeringar ifrån dem istället.
Pappan vill inte flytta barnet och säger att han kommer att ta strid men nu kommer problemet pappan har inte vid en frivillig placering rätt att överklaga deras beslut. Han har inte rätt till ombud utan får i så fall begära rättshjälp vilket inte är en självklarhet att man får. Får han inte det är sista utvägen att ta det via en hemförsäkring vilket han inte har eftersom han inte har en egen bostad utan bor hos vänner. Han talar inte svenska och har svårt att förstå vad som gäller och vad som krävs. Dessutom är han för närvarande utomlands då de tänker genomföra omplaceringen.
Jag undrar var är barnperspektivet?
För 4 år sedan stod jag hos er i riksdagen och talade om att massor av små barn omplacerades utan anledning, Ni fick inga sådana indikationer fick jag höra. Sedan kom samman brottsutredningen som slår fast att 30% av alla placeringar av barn 0-10 år avbryts. Vad händer med den sedan då? Har den lagts i en byrålåda? Får den några konsekvenser? eller konstaterar man bara fakta? I den menar man att det är familjehemmen som säger upp. Jag har inget sådant ärende av de över 80 som jag har. Inte heller i detta är det familjehemmen som säger upp inte för något av barnen., Trots att de sägs upp står det i deras papper att det är de som sagt upp. Det stämmer inte.
Om man nu tror på familjehem som system som fungerar för det gör det ju faktiskt i de allra flesta fall (90%) varför inte fråga oss eller tror man att själva placeringen i sig är det som är det som gör att det går bra? så är det ju naturligtvis inte utan det är det jobb vi lägger ner. Varför vill man inte kvalitetssäkra vårt jobb, fråga varför vi fortsätter, vad som gör att vi lyckas, vad vi behöver för att orka? Vad vi behöver för utbildning? Varför frågade man inte oss om orsakerna till att barn omplaceras?
Som en familjehemsmamma sa: Fler utredningar och kvalitetsgarantier kommer inte att göra att vi orkar hela vägen eller orkar vara bra familjehem under den tid barnen bor hos oss. Att vara familjehem bör vara det bland det finaste man kan vara. Man är utvald av staten att ta hand de allra mest utsatta i samhället, vilket förtroende - egentligen! Ge barnen förutsättningar att växa, bli hyfsat hela som vuxna, kunna se tillbaka på barndomen som en lycklig och trygg tid
För att det skall lyckas krävs att man ger familjehemmen rätt förutsättningar
men så är det inte.
Som jag ser det är en av anledningarna brist på utbildning runt anknytning och vikten därav i utbildningen till handläggare. Att de inte är ansvariga för de beslut de tar. Min erfarenhet är att det ofta är då det kommer en ny handläggare eller ärendet byter kommun som man gör andra tolkningar. Trots att lagen säger att vårdplanen skall följas och en överflytt inte skall betyda någon förändring i insatsen så är det inte så det fungerar i praktiken. Man gör en egen, annan bedömning.
Hur kan det vara möjligt att ta barn för att anknytning saknas medan man inte bryr sig om den alls då man omplacerar barn?
Lagen kan tolkas precis som det passar. Ena gången använder man den på ena sättet nästa tvärtom. Ex säger en del att man bara kan göra vårdnadsöverflytt om umgängena med bio fungerar medan andra säger att det är om de fungerar man måste göra dem för att trygga barnen från att flytta en gång till.
Lagen säger att ett tydligt barnperspektiv skall råda ändå väljer de flesta att tolka den till föräldrarnas fördel. Tex ärendet kan flyttas till den kommun där den bor som ärendet mest berör flyttas ärenden till den kommun där föräldrar bor inte barnen. Den det mest berör hävdar jag är barnen. T.o.m domstolen dömer utifrån föräldrarnas rätt till sina barn inte barnens rätt till trygghet. Har flera sådana domar.
Även om det skulle anmälas så har IVO inga befogenheter att begära rättelse i själva ärendet. Om en kommun missköter ärenden skall det inte vara möjligt att de skall fortsätta. Att handläggaren i många fall får fortsätta Lagen säger att det är kommunen som ansvarar för barn som bor där det borde innebära att de måste starta en egen utredning och se om de kommer fram till samma slutsats. Att IVO borde kunna ta ifrån en kommun ett ärende och ge det till en annan och låta ursprungs kommunen stå för kostnaden. Är det så här ni vill att lagarna skall tolkas? Om inte vad gör ni åt det? Varför inte sträcka upp möjligheterna att tolka, se till att de inte skall kunna tolkas. Se till att de som jobbar med barn även skall ha utbildningen för det.
Den första flickan flyttades mot deras vilja, utan utredning om det skulle gå, barnet hade ingen anknytning till mamma utan till familjehemmet, men det tog man inte hänsyn till. Umgängena hade inte fungerat men det tog man heller inte hänsyn till. Man rycker henne ifrån ett väl fungerande sammanhang till ett stort frågetecken där man inte ens vet om det kommer att fungera. Varför? Är det så vi skall behandla barn i Sverige idag? Hur kan det vara möjligt? Varför är anknytning så viktigt ena gången men inte den andra?
Då man får biologiska barn är det så viktigt att knyta an att man tillåts vara hemma ett år. Här får barnen ingen tid på sig. Då de skall börja dagis skall de skolas in under flera veckor här rycks de ifrån sin trygghet utan förvarning utan inskolning, utan utredning om det överhuvudet taget är möjligt. Barnperspektivet tror jag att ni alla håller med om att det inte ser ut att finnas. Vad tänker ni göra åt att det kan och fungerar på det viset?
Jag undrar om er tanke är att man först skall omplacera och sedan utreder om det går? Ni har redan fått ett antal sådana exempel. Vad hjälper det med ett tydligt barnperspektiv då det inte följs? Då det inte blir konsekvens då man låter bli att följa det? Då vad barnperspektivet är lämnas i händerna på en som inte ens har utbildning i vad anknytning är eller vikten av den. Föräldrar kan förlora sina barn på grund av brist på anknytning men man tar inte hänsyn till barns anknytning alls då man omplacerar. Barn får heller inte rätt att träffa dem de bott hos oftast med hänvisning till att de annars inte knyter an till sina nya familj. Varför skall de ens behöva då det finns utredda, godkända familjer som redan är involverade i barnens liv och vill fortsätta vara det?
Vad gäller pojken. Det finns ingen vårdplan ingen genomförande plan trots att lagen säger att de skall finnas. Hur kan det vara så? Jo därför att lagarna inte är kopplade till några konsekvenser. Det händer inget då man bryter dem. Hur kan det vara möjligt att en föräldrar inte skall kunna försvara sitt barns rätt till dem de ser som sina? Som det fungerar hos? Hur kan man rycka upp ett barn från något som fungerar bara för att man vill att det passar en handläggare? mot vårdnadshavarens vilja. I en frivillig placering? Vem som helst förstår att det är bättre för honom att slippa flytta igen. Vad händer då handläggare gör så här? Ingenting hävdar jag. Trots att det är tjänstefel så kan de fortsätta eftersom föräldrar oftast inte orkar, inte får hjälp eller stöd i en rättsprocess. Familjehemmet är inte part och barnen ingen talan. Vem drabbas? jo barnen. Vem far illa? Jo barnen. Barnen samhället är satta att ta hand om. Tycker ni att det verkar som man gör ett bra jobb? Skulle inte tro det.
Är det så här ni tänkt att familjehem skall behandlas? Förstår ni varför det är svårt att få tag i familjehem? Vi är fullständigt rättslösa. Vi kan inte försvara vare sig oss själva mot falska anklagelser eller de barn vi är satta att värna om.
Jag vill ha svar och många av er har inte ens skickat läs kvitto. Hur skall ni kunna förändra situationen om ni inte ens tar er tid att läsa om hur verkligenheten ser ut? Vi lever i den, Jag lever i den, helvetet på jorden. Fick igår ett mail om att umgänget med de två barn som bott hos oss hela sitt liv nu inte får träffa oss, det är för sjätte gången vi plockas bort utan förklaring, utan att de får veta hur länge eller varför. Vi fråntas dem gång på gång. Nu är det över 10 veckor sedan sist. Trots en dom att dessa träffar är en förutsättning för att de skall kunna bo kvar där de bor.
Välkommen till vår värld, barnens värld, som staten tar hand om, som man sedan behandlar på detta viset.
Tycker du att det är rimligt? Tycker du att det är OK? Annars vad tänker du göra åt det?
MVH Eva fostermamman i Markärendet

onsdag 30 oktober 2013

"Kim"

Då är äntligen "Kim" i tidningen. En flicka som jag stöttat under snart ett år.


Hon är uppvuxen i samma familjehem i 13,5 år och omplacerades förra året. Utan anledning egentligen. Hon längtar hem till dem hon ser som mamma och pappa men vårdnadshavaren mormor vägrar att låta henne bo där. Hon omplacerades över dagen utan förvarning och det har inte fungerat särskilt bra. Sista svängen rymde hon och nu bor hon hos det tidigare familjehemmet igen men utan soc OK. De får ingen ersättning vilket de iof "skiter" i men soc har ansvaret och borde se att vårdnadshavaren inte tänker på flickan bästa och borde därför göra ett LVU mot henne och ta över vårdnaden och låta flickan flytta tillbaka hem även på pappret. Det familjehemmet hon bott i under ett år har dessutom skrivit ut henne från skolan och vårdnadshavaren vägrar att skriva på papper så hon får gå i skolan där hon vill och som är närmast där hon bor. I Sverige har vi skolplikt med det verkar inte gälla alla barn.
man gör inte såhär med barn.

tisdag 29 oktober 2013

Lagar ur ett barnperspektiv

Det har kommit in en motion till riksdagen ifrån V om att göra barnkonventionen till lag. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Barnkonventionen_H102So205/?text=true men det handlar om mer. De vill att barn skall få klagorätt dvs kunna klaga då myndigheter gör fel.
De vill även att alla nya lagar skall granskans ur ett barnperspektiv, dvs att man skall se vilka konsekvenser de nya lagarna kommer att få för barn.
Bra initiativ får bara hoppas att den går igenom.

Hittade en debatt artikel runt det nya förlaget att barnbidraget skall delas lika på föräldrarna. http://www.dagensjuridik.se/2013/10/mp-gar-emot-lagforslag-om-delat-barnbidrag-kommer-att-verka-konfliktdrivande De menar att det kan slå fel och särskilt drabba kvinnor i en sämre ekonomisk situation.Vet att många kämpat för att det skall bli mer jämnlikt men förstår även att det i förhållanden som spruckit kan bli problem eller något som man använder mot den andre parten.  Läs den får ni se vad de menar.



måndag 28 oktober 2013

Motion

Det har kommit in en motion till riksdagen ifrån V om att göra barnkonventionen till lag. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Barnkonventionen_H102So205/?text=true Det är många som vill det och det pågår en utredning. Förstår inte riktigt vad man skall utreda eftersom man redan skrivit på så borde det vara den mest naturliga sak i världen att även gör den till lag på riktigt. Men det handlar om mer.
De vill även att barn skal få individuell klagorätt.
De vill också att alla regeringens beslut dvs alla lagar som stiftasskall prövas ur ett barnperspektiv.
(Ni får själva gå in och läsa om vad det innebär).
Den lämnades in d 19 september.
Frågan är var KD är i detta? Det är deras frågor.
Bra att det börjar komma förslag på området.

I Mark har man fortfarande svårt att rekrytera personal.
http://www.bt.se/nyheter/mark/svar-jobbjakt-i-mark(4000346).gm
Det är ingen som vill jobba där. De som kommer blir inte långvariga. Ändå är det några som är kvar och har jobbat länge. Och jag känner igen namnen.  Man skulle nog se över vad orsaken är att inga blir kvar och några få stannar och har gjort hela tiden. Man kan undra hur mycket de som är kvar har med saken att göra...

söndag 27 oktober 2013

Gone baby gone

I går kväll fastnade vi framför den sena filmen på 4:an. Gone baby gone. Den handlade om hur ett barnens rättigheter fullständigt sattes åt sidan för vuxna intressen.
Ett yngre deckarpar fick i uppdrag att hitta ett försvunnet barn. Det var svägerskan till mamman som bad dem. Hon kunde själv inte få barn och hade mycket hand om barnet. Hon var gift med mammans bror.
Det visar sig att det handlade om bra mycket mer.

Mamman var knarkare och hade snott pengar från den hon ibland jobbade som kurir för så först trodda alla att det var för att få tillbaka pengarna som flickan tagits. Hur många som dog under den resan räknade jag inte. De gav först upp och trodde att hon dött i en olycka men något år senare var det ett annat barn som försvann och killen i deckarparet började fundera. Det visade sig vara mycket mer än vad det verkat. Det var brodern som låg bakom eftersom han också ville åt pengarna. Det var han som tagit flickan men då frun drog in press och deckarna så spårade det ur.

Mamman, hans syster hade inte gjort ett så bra jobb med flickan och han hade tagit hand om henne mer än mamman själv. Hon hade t.ex lämnat henne som treåring i en varm bil i 2 timmar, flickan höll på att koka ihjäl. Man arrangerade så att det såg ut som en olycka då de just skulle rädda henne och alla trodde att hon drunknade. Han älskade henne men det spårade ur och han kunde ju inte erkänna att det var han som tagit henne istället lät han henne försvinna.

En f.d. polismästare hade förlorat sin dotter några år innan och passade på att skaffa ett nytt barn.
Då den man´liga delen av deckarna konfronterade och förstod hur det var ställdes han mot väggen av sig partner och flickvän. Hon såg att flickan var älskad och ställde ultimatum att om han ringde polis skulle han förlora henne. Skulle han se mellan fingrarna och låta flickan stanna där hon var älskad och omhändertagen eller skulle han anmäla och polismästaren skulle åka in och flickan skulle hem till mamma som drogade och inte brydde sig? Men han ville göra rätt. I slutet besökte han mamman och flickan. Hon var på väg ut på en dejt och flickan skulle lämnas ensam. Det slutade med att han satt barnvakt åt henne och inget hade ändrats. 
Ett riktigt dilemma och diskussionsämne hur hade man gjort själv? Sett mellan fingrarna och låtit henne stanna eller som killen i filmen anmält?
Barnet ja, hade hon mått bättre av att stanna där hon var? Kanske. Jag vet att de allra flesta barn älskar och hoppas att deras föräldrar skall ändra sig. Det gjorde väl även denna flickan. Jag vet att de allra flesta barn mår bättre av att stanna kvar även om det inte är skit bra hellre än att ryckas upp och placeras.
Och barnet och vad hon ville vem frågade efter det? Ingen.

lördag 26 oktober 2013

Ett till av breven

Jag fortsätter att lägga ut de brev som gått iväg. Så håll till godo:

Till Socialutskottet
För lite drygt ett år sedan tog Socialtjänsten tre syskon från en fullt fungerande familj. Under det här året har familjen kämpat mot sociala myndigheter, Förvaltningsdomstolar för att få hem barnen. Orsaken bygger på en dåligt underbyggd orosanmälan från en barnortoped som anklagade såväl mamman som pappan för sjukdomen Munchausen By Proxy.
Jag har följt detta ärende från starten, känner familjen och deras anhöriga. Inom Röster För Barn står vi för Barnperspektivet, men det innebär inte att splittra eller förstöra fungerande familjer. Jag har flera fall av märkliga ageranden då det saknas instanser i Sverige som kan granska och snabbt hjälpa såväl utsatta barn som föräldrar. Inom IVO tar ärendena lång tid och är inte alltid så objektiva i sitt agerande som man skulle önska.
Familjen till de tre barnen behandlas som kriminella av sin socialförvaltning. Barnen hindras från att ha normala kontakter med sina föräldrar. Äldsta sonen har dessutom förbjudits att använda dator såväl i familjehemmet som i skolan (internet) han får heller inte använda mobiltelefon. Hindras från att medverka i domstolen, hindras från att träffa politikerna i socialnämnden. Man försöker till och med stoppa hans advokat från att träffa pojken.
Föräldrarna har mängder av dokument som styrker att inget fel har begåtts i familjen, barnen hävdar hela tiden att de vill hem. När barnen ställer krav straffas de med besöksförbud, även på utsatta telefontider kan det vara svårt för föräldrarna att få prata med barnen. Äldsta pojken hindrades två månader från att gå i skolan. Nu har han varit hemma o sjuk i familjehemmet en längre tid men inte getts möjlighet till hemstudier. Skolan är familjehemmets och socialförvaltningens ansvar och omhändertagna barn har samma rätt till skola som andra och omfattas av skolplikten.
Inget av de tre syskonen har fått information om vart de ska vända sig med klagomål, eller vilka instanser som skyddar deras intressen. Däremot straffas barnen om de motsätter sig socialsekreterarna. Hela utredningen är full av rena lögner och påhittade saker. Samtliga möten med socialtjänsten är bandade och banden stämmer inte med de anteckningar som finns i socialtjänstens papper. Det finns heller ingen utredning som beskriver varför barnen är omhändertagna idag, då anklagelsen mot föräldrarna för Munchausen By Proxy har underkänts av åklagare. Föräldrarna och barnen hindras att kalla sina vittnen till förvaltningsdomstolen. IVO-utredaren sa rent ut till föräldrarna på ett tidigt stadium att socialtjänsten aldrig har fel. Den tillsynsrapport som sedan kom var inte ens en rapport. I den sk rapporten hade ansvarig socialsekreterare fått lämna sina synpunkter per telefon eftersom hon inte vill skriva. Detta finns protokollfört, dock inte vad hon sagt till IVO-utredaren som bara gjort noteringar. Man har heller inte tagit upp alla inkomna klagomål med hänvisning till att de inte berör frågan, trots att klagomålen just berör frågan.
Äldsta sonen har på eget bevåg och i smyg kontaktat Barnombudsmannen, BRIS och dessutom spelat in rapporter på en gömd telefon som sedan har smugglats ut. Finns dokumenterade.
Ärendet om de tre syskonen skulle kunna omfattas i en bok, men intressant är att den äldsta pojken hänvisat till den lagstiftning som antogs 1 jan 2013 som skulle stärka barnens rättigheter. Här hävdar kommunen att han inte får uttala sig innan fyllt 15 och domstolen hävdar att han inte får medverka eftersom han kan komma i lojalitetskonflikt med föräldrarna. Det är emot Europakonventionen, Barnkonventionen att behandla barn i familjehem som fångar vilket görs i det här fallet helt klart när det gäller den äldsta sonen. Han får heller inte ha kamratumgänge på fritiden i familjehemmet.
De två mindre barnens advokat arbetar mer för kommunen än för barnen och hon har inte träffat barnen mer än någon timme innan förhandlingarna i förvaltningsdomstolen.
Socialtjänstlagen skall vara en lag som hjälper människor, vuxna som barn, familjer som ensamma. Ändå uppfattas socialtjänsten allt mer som ren repressiv inrättning där det ges allt mer utrymme för egentyckanden i stället för faktaunderbyggt material. Maria Larsson har flera gånger påtalat vikten av ta erfarenheter från Vanvårdsgruppen (där jag ingår) att lagarna inte fungerar förklaras från politiskt håll med att de måste impleminteras. Det är troligen den enda lagstiftning där det inte finns krav på när lagarna skall uppfyllas.
I riksdagen och med representanter på departementsnivå talas om barnperspektiv och barnets bästa. Jag ser inget som tyder på detta i de fall jag kommer i kontakt med.

Skyll inte ifrån dig och göm er inte bakom att ni inte går in i enskilda ärenden för jag kommer från och med nu att skicka ett ärende i veckan för att visa att det inte är enskilda ärenden.

Och jag kommer varje vecka fråga er vad ni gör åt detta. Och jag vill ha svar. Är det såhär det är tänkt? Är det rimligt att barn i Sverige i myndigheternas sk omvårdnad skall hanteras på det visset? Var är barnperspektivet i detta? Har ni inte lärt er av vanvårdshistorien?
Finns det en sanning i att Staten med stöd av kommunerna medvetet kidnappar barn från fungerande familjer? Finns det underförstått en baktanke att sk inhemsk adoption skall underblåsas genom att allt fler mindre barn tas från sina familjer på allt lösare grunder. Hur tas evidensen till vara när det gäller att barn i grunden alltid mår bäst av att växa upp sitt biologiska hem? Var finns stödet till föräldrar vars barn omhändertas vilket klart o tydligt står i socialstyrelsens anvisningar till kommunerna. Klart uttalat att målen inom SOL och LVU är att barnen skall kunna återförenas med sin familj. Detta är inte ett uttalat mål idag. Tvärtom talas allt mer om långvariga placeringar.
Hur kan en kommun som i det här fallet hota en fullt normalbegåvad pojke med att om han inte gör som de vill ska han placeras på HVB-hem för autistiska barn. Detta finns inbandat. 
När ärenden granskas, tillfrågas handläggarna som både utreder, beslutar och verkställer i samma ärenden. Det är inte rättssäkert. En handläggare som dessutom inte ens har utbildning vad gäller barn. Som inte har obligatorisk närvaro plikt på utbildning. Jag jämför det med att ingen skulle vilja opereras av en läkare som inte varit på utbildning men en utsatt familj, ett utsatt barn har inget val. Båda har andra människors liv i sina händer men den enda har inte ens ansvar för de beslut hon tar, behöver inte ens vara på utbildningen. Är det rimligt? Ni har inom riksdagen drivit kravet på bättre lärarkompetens, legitimation etc när det gäller socialtjänsten finns inte i närheten av kvalitetsgranskning.

Visst man kan anmäla till granskningsmyndigheterna nu IVO men de får bara kritisera vad som hänt men får inte lägga sig i hur ärendet hanteras däremot kräva rättelse vad gäller formalia och dokumentation. Det blir ingen förändring i sak, för de drabbade i ärendet. Det innebär att förvaltningen kan fortsätta göra fel i samma ärende, samma handläggare kan fortsätta i samma ärenden bara de dokumenterar rätt fortsättningsvis. Det kan inte vara tanken från början.
Få av lagarna runt barn är kopplade till några konsekvenser (precis som om man utgår ifrån att personer som jobbar på en myndighet automatiskt gör rätt så är det naturligt vis inte) Det finns lagar runt var man BÖR, men inget vad som händer om man låter bli. Det innebär att lagarna blir verkningslösa. Om jag som medborgare bryter mot en skattelag, trafiklag etc blir det omedelbar koppling till sanktion allt medan en myndighet fyas. Om bankerna bryter mot finansinspektionens regelverk kostar det miljoner men kränkningar av barn i kommunerna kostar inget alls.
1 Jan antogs lagen om stärkte barns rättssäkerhet:Barn skall utifrån ålder o mognad ha rätt att medverka o uttala sig i sitt ärende. Resultat: Socialtjänsten avgör från ålder o hänvisar till 15 års gränsen. 15 årsgränsen sätts ur spel när det gäller barn med diagnoser.
Barn har rätt till en socialsekreterare som är barnets kontakt. Resultat: fungerar dåligt. Många av de sk kontaksekreterarna diskuterar barnen med familjehemmen, lämnar ut uppgifter som barnen inte vill etc. I många fall noterar man inte ens barnens klagomål.
Man skall besöka barnen i sina familjehem eller på institution ett par gånger per år men vad händer om man låter bli... inget.
Barn skall informeras om sina rättigheter. Resultat: det material som tagits fram finns inte ens på socialkontoren än mindre något som delas ut till barnen.
Det finns en treårs regel som säger att om barn varit placerade i en annan familj än sin egen i tre år skall man undersöka om det är för barnets bästa att vårdnaden övergår till dem. Vad händer om man låter bli... ingenting.
Kan fortsätta hur länge som helst. Varför stifta lagar som kan tolkas så olika och som man inte behöver följa. Det kan inte vara rimligt. Kan heller inte vara rimligt att det är olika förutsättningar för omhändertaganden inom samma kontor, allt beroende på vilket socialsekreteraren ”tycker”.

Hur ska vi kompensera de barn som utsätts för felaktig behandling idag av samhället för deras förlorade barndom  - ungdomstid och kanske även vuxentid.
Det finns åtskilliga berättelser och historier om felaktigheter begångna från myndigheter där de enskilda medborgarna är chanslösa. Tom JO kan idag välja vad han vill titta på vilket innebär att den äldsta inrättningen vi har där människor skulle kunna klaga har demonterats ner.
Så vad tänker du göra åt det? Skall det fortsätta vara så här? Är det så det är tänkt att vara? Hur länge skall ni i maktposition blunda för dessa barn som är tagna av myndigheter för att man menar att de skulle må bättre av det? Menar ni att detta är bättre? 
Förväntar mig ett svar både på hur ni ser på dessa frågor och vad ni tänker göra åt det.
Mvh Anne Skåner Röster För barn

fredag 25 oktober 2013

Brev runt Donia ärendet.

Här är ett till av breven till socialutskottet. Ett brev runt Donia ärendet.

Socialtjänstens Ansvar var ligger det?
För lite drygt ett år sedan dog Donia en tjej på 16 år i sitt familjehem. En till synes vanlig lunginflammation var orsaken. Ärendet kring Donia anmäldes till socialstyrelen som kritiserade kommunen för handläggningen (Simrishamn). Men fortfarande finns ingen som är ansvarig för flickans död - familjehemmet/konsultföretaget anser sig inte ha ansvar och socialnämnden anser sig inte ha ansvar.
Efter vanvårdsutredningen är detta den stora frågan vem som har ansvaret för barnet. Flickans familj har inte fått något stöd från kommunen, ingen förklaring och inte heller utrsäkt.
Min fråga är: Varför finns det inte ett klart ansvar för omhändertagna barn som avlider i familjehemmen. Varför får inte biologiska föräldrar information när deras barn är allvarligt sjuka?
vilken roll anser ni inom Utskottet att socialnämnderna skall ha i ansvarsfrågan?
Jag kommer att skicka fler mail kring olika ärenden till er för att peka på hur fel det ageras ute i landet, från Norr till Söder...
Mvh Anne Skåner Röster För barn
 
Jag undrar en sak till. Vem bör ansvaret om ett barn hanteras så illa att det tar livet av sig? Enligt lagen är boenden kommunen ansvarig för de barn som bor där  men undantaget är placerade barn från andra kommuner.
Men även här går lagen emot sig självt.
Det står  att om orosanmälningar kommer in måste kommunen själv utreda. Om kommunen upptäcker att barnen missköts skall de gå in med ett LVU. Det borde innebära att man kan göra LVU mot en kommun om det är de som orsakar att barnet far illa. Yttert ansvar har boenden kommunen.

torsdag 24 oktober 2013

Syriens barn

Brukar hålla mig till svenska barn även om jag ibland lyfter saker utomlands.

Anledningen till att jag tar upp det idag är för att jag hittar en artikel om hur Brittiska hjälporganisationer slår larm om hur man i Syrien skjuter prick på barn och gravida. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17707943.ab

De skjuter barnen i magen på sina gravida mammor.

Det är barnen man är ute efter och informationen kommer ifrån flera håll. http://edition.cnn.com/2013/10/22/world/meast/syria-snipers-pregnant-women/
En läkare vittnar om hur de får över 20 skottskade barn om dagen. http://www.itv.com/news/2013-10-16/this-is-what-deadlocked-war-leads-to-syrias-sniper-game/

Igår var jag på ett möte där det diskuterades situationen i Syrien. En berättade om hur hon mött en 17 årig flykting som berättat hur han satt i samma cell som en 6 årig pojke som svältes, slogs ihjäl utan att han kunde göra något. Varfför jo man försäkte få ur honm information. Det tog tre dagar innan han dog. De berättade hur 60 % av alla som dör just nu i Syrien är barn under 10 år. Har inte kollat siffrorna men tvivlar inte på dem. det är så hemskt.

De berättade om ett program på TV där journalisten berättar hur familjer som var med på en av båtarna som gick under. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5682578 En mamma höll i sina 4 barn och fick släppa ett i taget då hon inte orkade. En är kvar. De hon släppte drunknade och hon kunde bara se på. Ett barn som klamrade sig fast vid sin döda pappa för att överleva. Nu har de satts i fängelse för de brutit lagen, de har ju tagit sig dit utan tillstånd. De skall utvisas för de inte har något pass, passen som förlorade de i havet. Reportern brister till sist i gråt då hon möts av en kompakt oförståelse för mänsklighet och humanitet. Lagen är ju viktigast.

Ingen utifrån verkar våga lägga sig i för då riskerar man ett nytt världskrig.

Varför kan man inte bara komma överens om att sätta stopp för det som pågår?

Lagarna är ju viktigare än människoliv.

Det är inte på samma sätt här och ändå.

Här medför lagarna också att barn far illa.
Här utgår lagar ifrån vuxna, ifrån biologiska föräldrars rätt till sina barn så att barnen tvingas lida. Här utgår man ifrån lagen då man tar barn ifrån deras föräldrar på ingen grund alls hävdar jag.
Här utgår man ifrån lagen då man tolkar lagar som man kan tolka hur som helst.
 
Då är det ju lagarna som det är fel på och då är det den som måste ändras.

Fult att ljuga

Det var interpellations debatt på TV härom dagen då Maria Larsson ställdes mot väggen runt vanvårdspengen m.m.
Hon försvarade sig genom att peka på saker som inte ens var de frågorna som ställdes. Sedan "ljuger" hon enligt Anne Skåner som visar på felen i sin blogg.
http://anneskaner.wordpress.com/2013/10/22/vad-sager-gud-om-att-ljuga-i-riksdagen-maria-larsson-i-riksdagen/
Varför kan man inte vara ärlig och erkänna att man inte nådde ända fram? Varför skyller man ifrån sig? Det funkar ju bara gentemot sådana som inte är så insatta men inte då det gäller de som själva ut sats.

Att ta barn skall man inte kunna göra utan väldigt goda grunder. Det är enorma ingrepp i människors liv.  http://www.dailymail.co.uk/news/article-1393059/Teenager-mother-hanged-just-days-discovering-baby-adopted.html En mamma som fråntogs sitt barn och fick veta att det sats upp för adoption hängde sig.

onsdag 23 oktober 2013

Berättelse igår

Då gick ytterligare en berättelse iväg igår. Här kommer delar av den:
”Jag tar inga fler fosterbarn”, konstaterade en f.d. familjehemsmamma jag mötte i södra Sverige. ”Barn har jag gärna och deras föräldrar kan man väl förstå och ha överseende med, men Soc…”. Så fick jag ta del av hennes erfarenheter.
Åtta åriga ”Lina” hade haft stödfamilj sedan ett års ålder och, då modern fastnat i sitt missbruk, övergick stödfamiljen till familjehem då ”Lina” var 2,5 år. Flickan är utvecklingsförsenad, har troligtvis en autism och adhd.
Under de 5,5 år som flickan vistas i familjehemmet har två hemtagningsutredningar påbörjats, men avbrutits då modern återgått till missbruk. Under den senare gjordes även en umgängesplan. Modern krävde då att ”Lina” skulle sova över i moderns hem, trots att flickan inte träffat modern på 10 månader. Familjehemmet skulle skjuta flicka till modern, men då ”Lina” var förtvivlad, skakade och grät i bilen och till slut kräktes, vände familjen och åkte hem. Socialsekreteraren gick inte att nå.
Familjehemmet har även lagt på luren då modern varit mycket berusad då hon ringt och ville prata med dottern. Modern har då sluddrat, växlat mellan aggressivitet med svordomar och gråt med anklagelser mot familjehemmet.
I mars hade modern varit nykter i tre månader och begär hem dottern igen. Modern lever dock tillsammans med en man som inte är drogfri. Flickans handläggare kräver då att paret ska separera för att flickan ska komma hem, vilket paret arrangerar genom att mannen skriver sig på sin brors adress. När familjehemmet påtalar att separationen bara är ”på papper” till handläggaren, får de till svar att man inte ska ”misstro dem” och att ”detta bara är rykten”. En förtvivlad och uppgiven flicka flyttades hem två månader senare.
I juli fick polisen gripa in vid ett lägenhetsbråk med knivslagsmål. ”Lina” omhändertogs akut. Det beslutades att återigen placera flickan men nu i ett nytt familjehem, då hennes förra ”inte kunde samarbeta med modern”. Det gamla familjehemmet fick inte ha någon kontakt med ”Lina”, då hon annars ”skulle få svårigheter att knyta an till den nya familjen”.
Tyvärr är denna historia bara en av många och bakom varje berättelse vanvårdas ett barn/ungdom i Sverige idag på 2000-talet.
Är detta barnperspektiv? 
När ska barn få laglig rätt att bo hos sina psykologiska föräldrar?

Varför görs inga anknytningsutredningar innan barn flyttas från familjehemmen?
Hur ska lagen kunna skydda barn genom att tillsätta barnhandläggare, då denne och de andra handläggarna är närmaste arbetskollegor, och ingen av dem har en utbildning som innerfattar barns behov och utveckling?
När ska politikerna reagera på de fruktansvärt sorgliga resultat som framkommit i rapporten om sammanbrott i familjehem?
När ska familjehemsvården lyftas från kommunerna till staten, så att alla barn kan få samma chans till bra vård, oberoende av kommuners ekonomi och dess familjehemsorganisation som inte fungerar?
Vad tänker du som politiker göra i dessa frågor?
 
Det resulterade i första inbjudan till samtal redan nu i veckan.  

tisdag 22 oktober 2013

I bästa välmening

Ännu en kvinna vars identitet spräckts genom facebook. http://www.metro.se/nyheter/skyddad-kvinna-rojdes-efter-facebookvadjan/EVHmbh!uq7me3XMWMZ0g/ Personer som i bästa väl mening sprider efterlysningar på barn och vuxna gör att personer som tvingas leva med skyddad identitet plötsligt röjs och tvingas flytta igen. Det kan medför att de kan utsättas för både misshandel och mord.
Sprid aldrig om inte telefon numret går till polisen.

Sedan har ännu ett brev med en berättelse till har gått iväg till riksdagen inte från mig...


måndag 21 oktober 2013

Uppdraget

Att jobba som familjehem är för de allra flesta ett uppdrag man inte tar lätt på.
Som en vän beskrev det:
 Fler utredningar och kvalitetsgarantier kommer inte att göra att vi orkar hela vägen eller orkar vara bra familjehem under den tid barnen bor hos oss. Att vara familjehem bör vara det bland det finaste man kan vara. Man är utvald av staten att ta hand de allra mest utsatta i samhället, vilket förtroende - egentligen! Ge barnen förutsättningar att växa, bli hyfsat hela som vuxna, kunna se tillbaka på barndomen som en lycklig och trygg tid = ge familjehemmen rätt förutsättningar!!


Men få kommuner ger oss de möjligheterna. Man hinner inte utreda, hinner inte besöka, har inte /får inte de ekonomiska förutsättningarna för att lyckas. Man får inte stöd man behöver, avlastning eller annat.

Mer och mer läggs ut på entreprenad.
En av fem kommuner använder privata bolag för att avgöra vem barnen skall bo hos i vårdnadsutredningar. Kommunen förlorar på så sätt kontrollen. Det har t.o.m hänt att de får göra om dem för att de håller för dålig kvalitet
http://www.svt.se/gomorron-sverige/se-program/gomorron-sverige-79?autostart=true

Men det gör man även vad gäller familjehem då fler och fler använder organisationer. Det är både på gott och ont.

söndag 20 oktober 2013

Hjälp oss att lyckas för barnens skull

Fick se en länk till en artikel om Staten ger inte familjehemsplacerade barn trygga hem Först tänkte jag inte en sådan där artikel till som kritiserar det vi gör trots att vi lyckas i så mycket som 90 % av alla våra ärenden. men det var det inte. Det står:
Vi blir ju inte fler familjehem om vi utreds mer. Vi blir inte fler om vi ska hålla ännu högre kvalitet, tvärtom tror vi. Dessutom har många av oss adekvat utbildning för uppdraget, vi är barnsköterskor, förskollärare, barnsjuksköterska, socionom, mentalskötare, landstingspolitiker mm  
Det är inte bristen på utbildning som gör att vi inte orkar i längden. Det är brist på säker anställning. Vetskapen om att vi inte får rätt till pension, att vi inte har rätt till a-kassa när vi blivit utan uppdrag. Detta drabbar barnen. 
Vi Familjehem är även otrygga då det gäller barn som placeras hos oss och behöver skyddad identitet för 8 pga hedersrelaterat våld och hot eller fysisk misshandel av barnet). I dag finns inga inga rikstäckande rutiner hos socialtjänsten för hur man hanterar dessa situationer. En sekretessmarkering är inte speciellt säkert. Och vi utsätter vår familj samt det placerade barnet för risker.

Vi är många familjhem som tagit emot flera unga under många år. Vi är utredda utbildade och omtyckta. Vi har många lyckade placeringar bakom oss. Vi har tjänat staten och som tack står vi utan pension, a-kassa eller avtalsförsäkringar. Av den anledningen så är det få som vill bli familjhem. Säkerligen den största anledningen till brist på famillljehem. Samtidigt som behovet av oss ökar.

Att som idag placera barn i familjehem med en ersättning på ca 5000kr som dessutom ska beskattas. Det kräver att familjhemmet jobbar med annat också. De är få som står pall när det blir konflikter eller tidskrävande insatser som ju tyvärr är mer vanligt än ovanligt just för dessa placerade barn. Vi har allt för många gånger tagit emot ungar som flyttat runt mellan hem. Uppåt 29 olika boenden och endast 16 år gammal. Anledningen var att familjhemmen sa upp sig.

Likaså blir Vi Familjehem uppsagda om ett placerat barn behöver annan vård, som behandlingshem eller psykiatrisk sluten vård eller beroendevård. Vi anser att detta är förfärligt. Det är just vid sådana tillfällen som den unge behöver sin familj som stöd. Kommunen spar pengar på detta sätt.
Var finns barnperspektivet undrar vi?

Idag ser kommunerna bara till sin budget. De är brist på familjehem och att matcha ihop barn med familjer är bara ett önsketänkande. Man får vara glad om man hittar ett hem över huvud taget med den usla ersättning man ger. Att sedan tro att familjen står kvar när det blir jobbigt.
Nej låt oss som valt att vara familjhem som yrke, låt oss få skälig lön och rätten till a-kassa samt avtalsförsäkringar. Låt oss bli trygga så att vi kan ta hand om våra älskade låneungar i ur och skur tills de blir vuxna.

Erkänn oss som yrke och ge oss de verktyg som möjliggör att finnas för de mest utsatta barnen, de som samhället ska fostra. Låt placerade barn få växa upp i stabila hållbara hem. Staten köper en tjänst av oss på familjehem: att sörja och vårda samt ge trygghet till de barn vars föräldrar av olika skäl inte kan eller förmår. Men kärleken till barnen den ger vi gratis.
 
Oh vad jag håller med. Vad sant det är. Ge oss förutsättningarna för att göra ett bra jobb. Stötta oss i det och ge oss därmed möjligheterna att lyckas ännu bättre.

lördag 19 oktober 2013

Placerade barn undantaget

Utredningarna av vilka som skal få ersättning av vanvårds pengen fortsätter. Här är det en som får http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5678762 Men det är alldeles för få 3 av 4 får avslag. Det kommer flera samtal om dagen till regeringen och riksdag av besvikna som undrar hur det kan vara så. Maria Larsson satt i TV och sa härom dagen att man måste ju ta hänsyn till lagarana som fanns då. Och eftersom det var tillåtet att aga barn då kan man inte fälla om någon slagit. Men hon har fel. För det första är det stor skillnad på aga och misshandel som de i de allra flesta fall handlar om. Sedan är det så att det fanns lagar även då som gjorde att barn i myndigheternas händer var undantagna:
Enligt skyddshemstadgan fick aga endast användas för att bestraffa ”över- våld mot befattningshavare samt misshandel av kamrater och djur, ävensom vid mera svårartat trots...”.14 Aga var att betrakta som en sista utväg. Vissa barn och ungdomar fick inte agas enligt stadgan. Pojkar över 18 år och flickor över 15 år fick inte agas. Aga fick heller inte utdelas till barn som misstänktes vara psykiskt funktionshindrade.15 Agan, liksom andra bestraffningsformer fick inte medföra men för elevens hälsa.16 Verkställande av kroppslig bestraffning var alltså redan 1937 omgärdat av restriktioner.
1960 stadgades ett uttryckligt förbud mot att utsätta elever på ungdomsvårdsskolor för kroppslig bestraffning eller kränkande behandling.17 Samma år förbjöds även aga på barnhem. Aga hade då redan varit ett oacceptabelt uppfostringsmedel på dessa institutioner i drygt ett decennium. 1948 agerade nämligen Socialstyrelsen för att förhindra kroppsaga på barnavårdsanstalter (barnhem).
I Råd och anvisningar nr 49 1948 står det: ”Bestraffning kan verka allvarligt skadligt på barnet. Den mest aggressiva formen, kropps- agan, d.v.s. den avsiktliga handgripligheten för att framkalla smärta genom örfilar, stryk etc. är strängeligen förbjuden.”18 Slutligen infördes bestämmelser mot aga på barnavårdsanstalter. I 1960 års stadga för barnavårdsanstalter kan man läsa: ”Barn som är intaget i barnavårdsanstalt må icke utsättas för kroppslig bestraffning eller kränkande behandling.”19
 
http://tidningenkulturen.se/artiklar/debatt-mainmenu-91/samhe-mainmenu-134/15910-styvbarn-och-varnvardsfragor Det var alltså inte OK att aga placerade barn eller barn på institution. Men ingen bemötte henne och ingen påpekade att hon hade fel.
Menar Maria Larsson att en som ut satts sedan skall driva ett skadeståndsmål själv.. mot den myndighet som utsatta dem?

Barn skall inte placeras om man inte är säker på att myndigheterna kommer att göra ett bättre jobb. Och gör de inte det så måste de tvingas stå för det och ge upprättelse.
Nu kommer våra brev uppe på och visar att det fortsätter att hända. Har fått höra att oppositionen reagerar och börjar kräva en förändring. Hoppas att det är på det sättet.

Sedan fortsätter migrationsverket att skicka ut barn http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5676992 Här en apatisk pojke och hans familj. Barnperspektivet som skall väga tyngst i alla ärenden gällande barn... Vart fins det?

fredag 18 oktober 2013

Kräver förändring

Då var jag  visst i press igen.
En kompis ringde upp och talade om att jag var i Borås tidning igår och visst även varit i radion dagen innan. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5676713&sida=2
Jag hade inte varit i kontakt med någon av dem så jag ringde upp och frågade vart de fått info ifrån och de hade något förtag som kollade brev till myndigheter och som talade om ifall det var något intressant.

Blev så glad att de hakat på mitt krav om att kommuner skall kunna fråntas ärenden som missköts.
Sedan får Lisbeth Pipping en rad för sitt pris för sitt arbete med utsatta barn. Vårt ärenden nämns också http://www.d-intl.com/2013/10/16/oradd-barnaktivist-prisas/  och Ingrid som var en av de första som skrev om oss har kommenterat under.
Hon skriver:
Tänk att det ska vara så svårt för socialtjänsterna att göra rätt. Familjehem är jättebra och mycket viktiga för alla barn vars föräldrar inte kan ta hand om dem och ge dem det viktiga i livet - som kärlek. I det här fallet agerade socialtjänsten i något slags missriktad "godhet" och menade att barnen tagits ifrån mamman bara för att hon var rom. I själva verket var mamman lätt förståndshandikappad och det var det som var själva orsaken till att hon inte kunde ta hand om sina barn.
Jag blev tidigt inkopplad i Mark-fallet och vet allt om hur fruktansvärt mammans barn hade det i sitt biologiska hem. De kom till ett fantastiskt familjehem, men på grund av att mamman körde en rasistkampanj mot en ny socialtjänst förstördes allting för barnen. De får fortfarande inte bo i sitt familjehem - det de uppfattade som sitt riktiga hem. Det är rena rama barnmisshandeln.
 
Kan bara hålla med varför skall det vara så svårt att rätta till.

torsdag 17 oktober 2013

Utvisade familjehems placerade barn

Igår lyfte uppdrag granskning hur olika myndigheter har olika syn. Hur deras uppfattning krockar och visar en tydlig brist av barnperspektivet.


En mamma med tre pojkar flyttar med pappan till Sverige därför att han är rädd för sitt liv i sitt hemland. Det är ingen fara för resten av familjen men de hänger med. Här får de ytterligare en pojk.

Det visar sig att pappan misshandlar dem grovt och det slutar med att de berättar han sätts i fängelse. Mamman får ett avslag på att stanna och går djupt ner i en depression.

Social myndigheter anser inte att hon klarar av sina barn utan de hamnar samtliga på olika fosterhem.

Nu plötsligt utvisas hon. Polisen hämtar barnen en morgon kl. 6. de Får inte särskilt mycket tid på sig. De vet inte att innan kvällen skall de stå ensamma tillsammans med sin sjuka mamma som inte förstår vad som hänt. De får inte med några pengar utan står plötsligt på en flygplats i Moskva. Den största pojken tvingas tigga ihop lite pengar så att minstingen 2 år kan få lite eftersom han gråter . vilken mara. tänk att vara 2-12 år ryckas upp ifrån sin trygghet. Tvingas iväg med en sjuk mamma som inte klarar av att ta hand om dem. till ett land de inte sett på ett par år. ingen hjälper dem. Inga pengar. De tvingas hem och nu är det plötsligt de som lever under hot för de har orsakat att pappan sats i fängelse. Det är deras fel. pappan kommer ut inom en månad och kommer förmodligen att söka upp dem. Och då tror de att de får igen. Handlar om att livet är nattsvart. Vem skall de vända sig till? Mamman är självmordsbenägen. En av de stora har redan försökt ta livet av sig, risken är väl att han försöker igen. Men vem skall då ta hand om småsyskonen? de får inte gå i skolan utan sitter hemma och vågar inte gå ut.

Hur man man behandla barn på det sättet i ett land med en lag som säger att ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn. Ett land som har skrivit på barnkonventionen även om den inte är lag lovat att leva efter den. Ett land som hävdar att vi är så duktiga på att ta hand om ...

En massa fel har gjorts under vägen och vad händer ingenting varför? jo lagar runt barn är inte kopplade till nåra konsekvenser.

Sverige har just orsakat att fyra pojkar inte har något att leva för. Den yngsta var väl 3 tror jag. Den äldsta 12 eller 14.


Hur kan man ha så olika åsikter inom olika myndigheter trots att alla går under samma lagar?

Hade barnkonventionen varit lag hade det inte kunnat hända.

onsdag 16 oktober 2013

Adoption

Hittade en länk till en film om adoption.

Jag klarade knappt att se den. http://www.ur.se/Produkter/177107-Adoptionens-pris

Den visar hur tydligt som helst hur stark anknytning är. Hur viktig den är. Att barn far illa om den bryts. Det är en sak om man måste för att barnen far illa men då måste man säkerställa att de inte förlorar de som betyder något för dem. Föräldrarna här var lovade fortsatt kontakt med det hölls inte.

Barn gör vad som förväntas av dem. De gör som de beordras om de inte far så illa inombords att de inte orkar. Då sluter de sig in i sig själva eller så blir de utåt agerande, självdestruktiva.

Jag gråter inombords vid tanken. Det är ju så "våra" små har det. Gång på gång tas vi bort med hänvisning till att vi inte är biologiska föräldrar men för de här barnen är det ingen skillnad.

De här barnen i filmen var så gamla och hade en bra relation med sina föräldrar. De var döende i AIDS och därför tog de beslutet att adoptera bort men under förutsättning att de skulle få fortsätta hålla kontakten. Den bröts och särskilt flickan reagerade. Hon började slå protestera på alla sätt hon kunde. Till sist hade familjen inget mer att ge. Men det var inte hon som valt, inte hon som ville till Danmark. Det slutar med att de sätter henne på barnhem och pojken lillebror som anpassat sig bättre får stanna.

De sitter vid matbordet och plötsligt går adoptivmamman på henne hon har omedvetet gjort någon rörelse med huvudet som mamman inte tål. Hon ber om en förklaring, en förklaring flickan inte kan ge då hon förmodligen inte ens själv är medveten om vad det är hon gör. Det slutar med att hon får gå ifrån bordet. Mamman säger att det var bara en sak jag bad henne om och det kunde hon inte ge mig. Flickan ser ut som hon inte förstår vad hon pratar om. Mamman talar om henne och säger att det vore som om hon vore besatt bara för att hon inte anpassat sig som adoptivmamman förväntat sig.

De begär avlastning men familjen får inte engagera sig för mycket får inte ta över. Får inte ge presenter får inte plantera saker som hon kan längta till t.ex ett grönskasland som hon kan se gro från gång till gång.

Sedan ger de upp.

Det skar i hjärtat på mig då de filmar när de talar om för henne att hon skall flytta. Hon får först flytta till avlastningshemmet men där får hon inte stanna för hon skall minsann inte ha någon mer mamma säger adoptivmamman. Varför fick hon inte stanna hos avlastningshemmet? Hade inte det varit bättre? de hade kanske varit mer skickade.
Hon sitter och tittar på dem med stora ögon och vet inte vad hon skall säga. De vill ju inte ha henne längre. Hon vet inte vad hon gjort för fel. och jag anser inte att det är hennes fel. Hon har inte bett om att få komma dit.
Varför tog de henne från början?
Varför fick hon inte stanna hos sina mamma och pappa? de har inte fått hålla kontakten som de lovades men har nu fått bromsmediciner som gör att de jobbar och har hand om de två kvarvarande barnen. de tar t.o.m hand om en släktings barn.
 
Varför fick de inte behålla kontakten?
Varför blev inte föräldrarna informerade ?
Till sist säger hon att hon förstå men vad är det hon förstår.
Hon flyttas till sist till ett barnhem.
Jag hoppas att det hör till undantagen även om de säkerligen inte är ensamma. Att det ändå är ett förhållandevis enskilt ärenden som gick fel för annars kommer jag aldrig mer förorda adoption.
Jag känner många adopterade, har faktiskt ett antal både i familjen och släkten och har aldrig stött på något liknande.

 

tisdag 15 oktober 2013

Reaktioner från några.

Fler och fler hänger på våra brev till riksdagen. Skall börja "plita" på veckans brev under dagen. Fick reaktion av två efter förra veckans brev men "bara" av två.

En miljöpartist:
Hej Eva!Är det någon gång jag känner för att svära så är det nu. Det gör riktigt ont att läsa de erfarenheter du förmedlar. Jag ska tala med mina kollegor som jobbar aktivt i Socialutskottet hur de ser på det du beskriver.Vad tänker du själv skulle behöva göras från lagstiftaren för att få förändring till det bättre?Mvh Jonas
 


och en Sverigedemokrat:
Hej Eva

Tack för ditt mail som engagerade mig mycket. Jag har länge varit upprörd över hur illa socialtjänsten fungerar då jag sett mycket elände på nära håll. Då jag kom in i riksdagen 2010 ville jag verka för en förändring då det nuvarande systemet är långt i från rättssäkert som det går. Man anammar verkligen inte barnperspektivet. I en motion nyss skriven till den allmänna motionstiden har jag föreslagit att socialtjänsten ska bli statlig så att man har ett nationellt regelverk att gå efter. På det viset går det även att ställa någon till svars när felaktigheter begås, till skillnad från när socialtjänsten är kommunal.

I dag är det ett lotteri vilka barn som får korrekt hjälp utifrån vilken kommun man bor i, och hur socionomerna personligen bedömer saken. Socialsekreterare har i dag inget riskbedömningsmaterial, ingen kompetens när det gäller att kommunicera med barn och inga handledare. Arbetssituationen är förvånadsvärt usel, dåligt betalt och innefattar en stor personalomsättning. Detta bidrar till beslut enligt eget godtycke då många famlar i mörkret och inte vill erkänna att man gjort fel. Ofta slutar detta med en katastrof för familjen. Ofta sitter också könsmaktsperspektivet i väggarna som styrande ideologi och fäder runt om i landet börjar organisera sig utifrån hur de blivit bemött inom socialtjänsten. De som råkar illa ut är barnen.
Vad gäller socialtjänstens vårdnadsutredningar är detta även många gånger en katastrof då många utredningar är så dåliga att de aldrig borde ha skickats in. Exempelvis är man ofta dålig på att uppge källor till sin kritik och utredningarna består av mycket "tyckande". Då domstolarna till nästan 100% går på socialtjänstens utredningarna i vårdnadsmål innebär detta en rättsosäkerhet som inte är försvarbar i ett civiliserat samhälle. Detta även när dessa mål inte kan överklagas.

Förutom att socialtjänsten ska bli statlig har jag föreslagit att inte socionomerna själva ska göra utredningar. Socialnämnden har mandat att avgöra vilka som ska sköta utredningar och jag har förslagit en psykolog som är inriktrad på barn och en missbruksutredare. Dessa har ofta mycket stor kompetens när det gäller manipulativa föräldrar och kan i tidigt skede utläsa om det råder missbruksproblem som orskat familjekaos och familjekrig, eller se barnets behov av trygghet när de lever i dysfunktionella familjer. Det är mycket viktigt att utredningar är kompetent underbyggda med fakta och källor. Även en del andra motioner har jag skrivit som gäller vårdnadsutredningar. Sverige är ett land som absolut inte kan slå sig för bröstet när det gäller att värna barnperspektivet.

Du får gärna höra av dig fler gånger och har du vägarna förbi skulle det vara intressant att få träffa dig.

Mvh/

Margareta Larsson

Idag nu kl 13 är det debatt om barnens uppväxtvillkor på kanal 2 så nu skall jag bänka mig.

måndag 14 oktober 2013

Asylsökande barn i kläm mellan lagar

Dagens nyhet är väl den rapport som kom ifrån Unicef. http://blog.unicef.se/2013/10/14/asylsokande-barn-i-klam-mellan-lagar/
Man kräver nu:
  • Barnkonventionen måste bli svensk lag så att barnets alla rättigheter ges verkligt utrymme i beslutsprocesser.
  • Barnets bästa måste få en bättre och tydligare tillämpning inom migrationsprocessen. Enligt barnkonventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vilket är en starkare formulering än i utlänningslagen
  • Inga barn ska kunna utvisas under pågående samhällsvård. Lagen om vård av unga måste ges företräde framför utlänningslagen.
  • Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska i sina bedömningar av barns ärenden ta hänsyn till socialtjänstens underlag, läkarintyg och andra utlåtanden.
Jag säger bara en sak. Det är väl på tiden. Att det skall behövas en utredning för det. Man talar om det på radion nu under morgonen och jag gissar att det kommer på TV nyheterna under kvällen. Frågan är väl bara vad som händer utifrån det.

Sedan hittade jag en annan "notis" På ett hotell i Skövde hörde man ett barn skrika från ett rum. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5673066 man knackade och ingen öppnade och barnet slutar inte utan fortsatte att gråta hejdlöst. Det slutade med att polisen larmades och de gick in. Det visar sig att där finns en ensam lite 2 årig flicka som lämnats ensam av sin pappa. Honom tog det över en timme att hitta. Hur kan man ens komma på tanken? Det var ju så det gick till då flickan Madeleine McCann försvann. Barnen är nu omhändertaget av socialen och pappan är anmäld.

Bio barn i familjehem

Igår var det ett stort uppslag med ett familjehem i Norge där en biologisk son gått till angrepp på en 3 årig fosterpojk. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17640754.ab Leken urartade och den biologiska pojken i fosterhemmet stack kniven i en treårig placerad grabb och dödade honom. Hans pappa försökte stoppa honom och blev själv skuren så han fick åka in.

Vilken tragedi.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17646010.ab
Den tre år gamla pojken hade bott hos familjen sedan maj i år. Barnet stod under socialtjänstens översyn och hade funnit att det var en lösning för honom att bo hos familjen. Deras hemmaliv beskrivs som tryggt, polisen har aldrig gjort utryckningar till adressen och familjen förekommer inte i några ärenden hos socialtjänsten. Enligt uppgifter till VG fanns det ingenting som tydde på att familjehemmet inte skulle vara en bra plats för den lilla pojken att växa upp på.
 
Man glömmer så lätt de biologiska barnen i familjehemmen. De har inte valt men det är viktigt att de får egen plats, att de ändå är med på att man jobbar som man gör och att de får säga sitt. Man kan undra vad som ligger under då ett sådant hat väller fram att han dödar ett litet barn och är så arg att han nästan inte går att stoppa. Att han i ilskan t.o.m sticker kniven i sin far då han försöker stoppa honom. Att de fick binda honom för att kunna ta hand om treåringen.

Det är som sagt så lätt att glömma de biologiska barnen.
Vår son kan inte förstå varför dem han växt upp med som han kommit att se som sina syskon bara plötsligt är borta.
Han kan inte förstå varför vi inte får ha kontakt, vi har ju inte gjort något fel.
Han kan inte förstå varför varje träff är övervakad. Enlig lag är det inte tillåtet utan ett beslut och det har vi rätt att överklaga.
Han kan inte förstå varför vi inte får skicka brev eller sms med kort på saker han gör eller som är viktiga för honom som han skulle vilja dela med sig.
Han har inte valt och han är lika drabbad, lika utsatt lika misshandlad i hela den här hanteringen. Men honom är det ingen som tar hänsyn till. Hans intressen är det ingen som tar hänsyn till och barnens som sitter i andra ändan och saknar och länktar och har samma behov är det heller ingen som lyssnar till. Nej man försöker sätta munkaveln på allt under förtäckta hot. Om du inte så får ni inte... Om ni inte så ...

söndag 13 oktober 2013

Brist på kunskap om anknytning

Fler och fler reagerar. En av mina favoritbloggare som skriver så bra, men så har hon också en magisterexamen i barn och ungdomsavetenskap, skriver ett inlägg. http://evalenaedholm.se/blogg/2013/10/jag-har-hittat-det-jag-kan-hjalpa-till-med-jag-kan-lara-de-vuxna-som-finns-runt-barn-som-omhandertas-om-anknytning-de-behover-lara-sig-mer/

Jag har hittat det jag kan hjälpa till med: Jag kan lära de vuxna som finns runt barn som omhändertas om anknytning, de behöver lära sig mer!

Av Den 12 oktober, 2013 · Kommentera
Jag har fått flera berättelser från familjehemsföräldrar, det handlar om barn som varit placerade i åratal och rycks bort från sin familj utan att få träffa sin mamma och pappa igen.
Det behöver inte handla om biologi, det är inte det kroppsliga ursprunget som gör att du blir förälder, utan det handlar om att barnet knutit an till dig.
Psykologiska föräldrar kan ha exakt lika stark anknytning till ett barn som den biologiska mamman och pappan.
Det är en självklarhet vid adoption men vad är det som gör att den förståelsen inte finns vid en familjehemsplacering?
Det verkar ofta som om socialtjänsten gör familjehemsbarnet till ett objekt – som kan flyttas som om han/hon vore en möbel. Det är som om familjehemmet ses som ett dockskåp, där samhället bestämmer lekens regler och flyttar personerna hit och dit.
De verkar glömma att det handlar om människor med känslor och tankar, precis som de själva och alla andra personer här i världen.
Jag undrar jag om de som utsätter dessa familjer för det här kan tänka sig in deras situation? Undrar om de kan sätta sig in i hur det skulle kännas att förlora sitt barn, barnen förlorar ett syskon och får inte ha mera kontakt?
Förstår de inte att det placerade barnet påverkas av separationer?
Socialtjänsten och ”de som bestämmer” behöver lära sig mer om anknytning och i morse bestämde jag mig för att det ska bli mitt ”mission”: Jag vill lära alla vuxna som är runt de barn som omhändertas och placeras om anknytning, det behövs för att vi ska få en bättre familjehemsvård.
De behöver lära sig om gungbrädeanknytning.
 
För att belysa vad hon menar kan man väl ta exempel i expressen idag . Fallet Maddie. http://www.expressen.se/nyheter/man-gripen-i-samband-med-maddie-fallet/ Flickan som försvann 2007. Det är sju år sedan men föräldrarna har inte gett upp. Det är helt otroligt att de lyckats hålla uppe medias intresse så länge.
Hennes föräldrar anklagades först för att själva ha mördat henne och sett till att hon försvann men det har mer och mer visat sig att så var det inte.
De har inte gett upp hoppet om att få hem henne, hitta henne elller åtminstonde få veta vad som hände henne. Och dit har de faktiskt kommit nu. http://www.expressen.se/nyheter/lindstrom-vet-sakert-vad-som-hant-maddie/ Efter sju år har de inte gett upp. Det är det som är anknytning. 
Att försöka tvinga någon som förlorat sitt barn att säga till dem att man är glad att det inte bor kvar, att man är glad att det bor där det bor är obegripligt. Att ens tro att det skulle fungera är ologiskt och emot all fakta och forskning som finns. Det enda man gör är att skada barnet. Barnet som då tror att man övergivit dem att de inte är värda att kämpa för. Men det är kanske det man vill uppnå för barnet tystnar ju. Vänder allt in emot sig självt. Anklagar sig och tror att det är deras fel. Att den de älskar inte vill ha dem längre.
Det är en sak om ett barn måste tas för att omsorgssvikten är så stor. Om barnent far illa, är misshandlat, utsatt för sexuella övergrepp eller om det är fara för barnets liv då måste man ta dem. Men i alla andra fall far barnet illa om inte deras anknytningspersoner får finnas kvar.
Det gälla alla barn även de två som bodde hos oss.
De som inte förstår det borde inte hålla på med barn. De borde utbilda sig så de förstå vad de utsätter barnen för. Hur mycket de skadar dem.
 

lördag 12 oktober 2013

Lek inte med honom

Varför gör vi det så svårt? Hittade ett inlägg av en mamma till en pojke med diagnos och hennes upplevelse då en kompis talar om att hans föräldrar sagt att han inte får leka med hennes pojke eftersom han är så stökig.
http://ud75.wordpress.com/2013/09/29/lek-inte-med-honom-han-ar-ju-sa-sprallig/
Hon skriver:
Om sonen haft en funktionsnedsättning som var synlig hade dessa föräldrar med största säkerhet inte fällt samma typ av kommentar. ”Vi vill inte att du ska leka med honom eftersom han sitter i rullstol.” eller ”Lek inte med honom han är ju blind.” Detta framstår ju som smått absurt. Men nu har sonen en funktionsnedsättning som inte syns. Det står inte skrivet i pannan på honom: ADHD, bristande exekutiv funktion och impulskontroll i kombination med hyperaktivitet. Då hamnar läget i ett annat ljus. Han kanske bara är ouppfostrad? Tänk om han skadar vårt barn eller lär honom hyss?
Till saken hör att dessa föräldrar var informerade om sonens diagnos. På ett föräldramöte tog jag tillfället i akt och informerade samtliga om anledningen till att det finns en bonusvuxen i klassen och om varför sonen inte alltid sitter i klassrummet på lektionerna utan har en egen plats i ett litet rum. Jag hade även bjudit in till att kontakta mig om de hade några frågor. De värderingar som luftas här är sannerligen inte allas lika värde eller att olikheter kan bidra till ett rikare liv, snarare dess raka motsatser.
Men min stora fråga är så klart: Vad händer inne i sonens själ när han får höra att andra barn inte får leka med honom, endast på grund av att han är den han är? Hans värde är lika stort som någon annans och jag märker att hans självkänsla kan vara skör som porslin. Redan nu kan han visa en tendens att stöta bort människor redan innan de kommer honom nära. Bättre att förekomma än att förekommas. Han kan säga att en pojke är dum redan innan han har lärt känna honom, då slipper han ju bli sårad själv, även om det innebär att han själv blir utanför Spiralen blir nedåtgående ganska snabbt.
 
Vad lätt det är att glömma att det är barn vi har att göra med.
Vad lätt det är att dömma utifrån det man tycker sig se, att göra det bekvämt för sig och välja bort det som är lite jobbigt även om det handlar om ett barn.
Vad lätt det är att glömma vad det gör med den andre.
Vad enkelt det blir då man jämför som hon om han suttit i rullstol eller varit blind. Varför gör vi det svårare än vi behöver? Och varför gör vi skillnad på ett barn och ett annat.

fredag 11 oktober 2013

Uppfostra dina barn..

Hittade en bra inlägg i skoldebatten:
http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/
I förra veckan hängde jag med äldsta dottern i skolan. Hon går i första klass (jag vägrar att kalla henne förstagluttare, hör ni det), och jag kan bara konstatera att barn av i dag inte hade klarat sig i fem minuter år 1979 när jag började skolan. Skamvrån hade varit fullsatt.
Det kan vara svårt att se beteendemönster i sitt eget barn när det upplevs ett och ett så att säga, men när tjugo barn stöpta i någorlunda samma form samlas i ett avgränsat utrymme under organiserade och rent av uppstyrda former klarnar det.
Barn av i dag har inget tålamod. Det måste hända nya saker hela tiden. Var tog stoltheten över att skriva tio perfekta “m” på en linjerad rad vägen? Allvarligt talat, alltså? I dag hafsas det ner tio krumelurer som med lite god vilja skulle kunna tolkas som små hästar på grönbete. Hellre snabbt än rätt.
Och när började barn i lågstadiet säga emot sina lärare? Det är en sak om klassen diskuterar ett ämne där olika ståndpunkter kan vara både rätt och fel, men när det handlar om ordning och reda (i brist på bättre uttryck) i klassen ska lärarens ord alltid, jag skriver alltid, vara lag över sjuåringarnas.
En annan sak som slog mig var tilltalet mellan eleverna, främst under rasterna. Hårda ord och elaka kommentarer haglade från höger till vänster och när jag försökte gå emellan och medla började de käfta med mig istället. Jag blev överrumplad. Det är en sak om Sjuåringen sätter sig på tvären och testar gränserna när vi är hemma, det är lite av hennes jobb att göra det, men när barn i den åldern snäser av vilt främmande vuxna så är det något som har gått allvarligt fel.
Barn är små avbilder av oss vuxna. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Är vi stressade, blir de stressade. En stor skopa föräldraansvar så där lite till överlag hade inte suttit fel i dagens läge när, våra barn är mer förvirrade än någonsin och många lärare har slut på soppa och tar sig runt enbart med hjälp av ångorna.
Om barn hade varit en promenad i parken hade det inte varit någon konst att vara förälder, men med barn kommer friktion, så enkelt är det. Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.
Och så har folk mage att klaga på skolan. Jag säger inte att allt som sker i skolan i dag är bra, eller ens i närheten av bra, men många av problemen som har vuxit fram i skolan de senaste decennierna är i rakt nedstigande led föräldrarnas fel. Det är inte, läs i n t e, skolans jobb att uppfostra våra barn.
Ett tips: bli politiker om du inte gillar hur skolan fungerar i dag. Inte? Nä, jag tänkte väl det. Då föreslår jag att du lägger mer energi på att uppfostra ditt barn och mindre energi på att höras mest på föräldramötena.